Livet kan inte alltid vara enkelt, vad har vi då för möjligheter?
Dock kan det inte heller alltid vara svårt, vad har vi då för glädje?

Ihop skrivet någon gång i somras..

Ögonlocken känns tyngre och tyngre, men hon får inte somna än. Beslutsamt rätar hon på sig och spärrar upp ögonen för att väcka dem lite grann. Hon sitter där i sin svarta stol, känner på sina iskalla fingrar.. Hon klickar runt på datorn, alla sidor som hon redan varit inne på. Väntar. Tittar på den digitala klockan på datorn: 01:23. Snart. Ögonlocken börjar sakta falla. Hon ruskar på sig. Minuterna rullar sakta förbi. 01:24. 01:25. 01:26. Hon ser i ögonvrån hur någonting dyker upp på skärmen, i nederkanten. En ruta, och plötsligt är all trötthet som bortblåst. Hon klickar på rutan, fingrarna far över tangenbordet. "Så många gånger du har sagt att du älskar mig, triljoner gånger så ofta har jag tänkt det om dig."

Droppandet av regnet är så fridfullt, det känns som om det på något sätt har gett upp. Dropparna som rullar nerför fönsterrutan, mot sin egen undergång.. som tårar på en kind som på länge inte varit torr. Färgerna, så grönt, så grått.. Ljuset har lämnat oss en stund. Gömt sig bakom molnen, skyggt som det är. Droppandet tilltar, det börjar kämpa nu, arga streck bildas på fönstren istället för endast droppar. Frustration? Jag förstår det..
När molnen blivit tömda på det sista, när regnet ligger kvar på den mörka asfalten.. Som ett krigsfält mellan himmel och jord, och sedan doften av fred. Den rena vackra doften, så lätt att andas, inte kvav av ouppklarade konflikter. Träden står tysta och lugna, vill inte störa den frid som gjort sitt intåg. Och sedan känslan.. 

Ibland är det så att jag aldrig tänker på att jag kanske endast strövar omkring i vår värld som en otillräcklig varelse utan uppgift..